Det är tur att barn ibland kan vara som guldfiskar, att de glömmer bort att de varit arga alldeles nyss.
A fick spela lite dator ikväll innan läggdags. Farmor och farfar har kommit hit med massa julklappar plus en födelsedagspresent till E, ett spel till hans Nintendo DS. Självklart fick han provspela det och då tyckte jag att A kunde få spela lite vanlig dator.
Allt var frid och fröjd tills det var dags att stänga av. Och då hade jag som vanligt varit väldans pedagogisk och räknat ner minuterna för att de skulle få vänja sig :)
Men se den gubben gick inte. Det blev skrik och gråt och rop efter pappa (som ju inte är hemma, då är han mest poppis när mamma är dum). Idag orkade jag inte bråka, så han fick ligga i sin säng och skrika av sig, och efter ca 5 minuter när det ju faktiskt inte var någon som lyssnade var det inte lika roligt...
Jag gick in, och då tittar A på mig och säjer, "Nu måste du säja förlåt till mig." "Va??? Varför då?" "För att du blev arg på mig..."
Vi kompromissade, han sa förlåt för att han slog mig och jag sa förlåt för att jag blev arg på honom. Slutet gott, allting gott. Och nu ligger det en glad, rosenkindad liten sötnäsa ("JAG ÄR INGEN NÄSA.") och sover...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar