mu

Idag har varit en bra dag, på många sätt.

Christer och Magnus har börjat lägga plattor, och kommit en bra bit på väg. Härligt.

Båda barnen har haft en kompis hemma och lekt av sig, också härligt.

Sen tog jag och barnen en cykeltur till Krapperup med Charlotte och hennes 2 barn. Vi kollade på fiskarna i dammen, la till en pinne på en koja och fikade god fika. Stannade till hemma hos dem på vägen hem för lite mer lek innan vi cyklade hem till oss och åt kinamat.

Och där hade ju den braiga dagen kunnat sluta. Men inte! Jag ville faktiskt ut och springa. Trots huvudvärk och att jag började känna mig seg och trött.

Så jag sprang iväg. Och det är ju konstigt, men det är när jag är som tröttast och mest osugen som det går som bäst. Kände mig jättestark i kroppen och det bara...flöt på.
Jag är ju en planeringsmänniska och trygghetsnarkoman. Så även i mina joggingrundor. Har mina turer som jag springer. Idag hade jag planerat för "längst-bort-i-nyhamn", en tur på ca 4,5 km. Men det gick så bra att jag fortsatte lite till, in på "lerhamn"´s rundan. Då brukar jag ta cykelbanan bort och heden hem. MEN, och det är ett stort men. På våren, sommaren och hösten går där kor. Fritt. Är de bara tillräckligt långt borta är det lugnt, men annars vete tusan. Jag skulle väl inte säja att jag har koskräck, men... jag gillar inte kor. På nära håll.

Så kommer jag springandes i lugn och ro...och hör korna. På hur långt håll som helst. Först tror jag att jag hört fel, de var ju säkert en kilometer bort, med åkrar och träd emellan. Men nej, de råmade och muade och, jag förstår inte muiska, men de lät inte glada.
Inte fan vågade jag springa dit, det blev till att vända och springa samma väg tillbaka.

Och jag svär på att jag hörde en ko ropa "An-na" efter mig...