Projekt Skeppet

Det är ett rätt stort projekt det här med att ta sig till ICA Skeppet för att handla köttbullar.

Först måste alla bestämma sig för hur de ska ta sig dit. Jag brukar oftast gå, särskilt en dag som idag när vi inte har bråttom och solen är framme. Jag vill ju gärna ha några steg på min stegräknare om inte annat...
Jag brukar ge barnen 2 alternativ, gå eller cykla. Elliot kan ju även sparka sparkcykel. Och det blev hans val idag. Albin valde trehjulingen. Nåja, vi hade ju inte bråttom...

Sen är det ju det här med hur mycket kläder man behövde ta på sig. Jag skickade ut Elliot för att känna efter. Först gick han ut med bara tröja, sen med fleece. Och kom fram till, hör och häpna, att det räckte med fleece. Ingen jacka nödvändig. Okej, funkar för mig. Albin ville dock ha vantar.

Så kommer vi ut. Då ska vi plocka fram alla tillbehör, trehjuling och sparkcykel. Sedan startar vi. (Ja, vi var på toa innan vi började klä oss, lite rutin har man...)

Kommer ca 200 steg (visst var det väl så L&L?). Sen måste vi in och säja hej till världens bästa grannar. Hämtar tidning och kollar läget. Alltid lika trevligt.

Efter ca 5 minuter fortsätter vi. Barnen börjar göra coola trick med sina redskap. Och ja, det tar ca 100 meter innan Elliot trillar, RAKT PÅ KNÄT!!! Ni anar vilken katastrof. Hans ben gick ju nästan av!!! Men han är stark, efter lite tröst klarar han av att fortsätta. Men det gör ont, det gör ont. "Det kommer svida", säjer jag. "Jaaa, det kommer det. Mamma, vad är svida???" Hur förklarar man svida???

Albin stannar ungefär var tionde meter, då har han upptäckt en nyckelpiga. Var tionde meter. Och han måste lyfta cykeln över nyckelpigan, det är förvisso fint av honom, men det finns ju några stycken.

Till slut kommer vi fram till Skeppet. DÅ har vi varit på väg i ca 30 minuter, men vi hade ju inte bråttom. Till saken hör att vi har väl nånstans mellan 1-1,5 km till Skeppet... Inte särskilt långt.

Handlar det vi ska, och givetvis massa mer. Fixar dessutom plåster till Elliots svidande (eller nåt) knä.

Börjar hemfärden. Tar en annan väg hem, det är ju bra med variation, allt för att utmana hjärnan.
Men se, massor av nyckelpigor även här. Tänk att det kan vara så spännande.
Nu börjar trehjulingen tappa farten. "Mamma, ni får inte gå ifrån mej!" ropar Albin när vi är kanske 5 meter före honom. Men vadå, det är ju bara att TRAMPA så kommer du ifatt! :)

Och kan man tänka sig, efter nästan en timme är vi hemma igen. Då var mamman fikasugen, och killarna med. Lyxade till det med en kaka (Singoalla för Elliot, kladdkakeballerina för Albin), på en måndag, när det varit så starka i benen! Elliots knä känns bättre och vi kan gå ut och njuta en stund av solen.

Och vi hade ju inte bråttom.