Jag gillar inte spindlar

Det är det här med spindlar. De är inte mina favoriter. Alls.

Jag har kommit så pass långt att jag kan leva med små spindlar, som herren som bott i badrumstaket några veckor. Han är rätt försynt och stannar på samma ställe. Det är ok, jag kan stå ut med det. Jag kan även se de flesta rackare på bild utan att slänga igen boken i panik.
Man måste ju vara ett föredöme för barnen och inte föra över några fobier på dem. Fobier får de säkert ändå, de behöver inte leva med mina.

M delar som tur är inte mina känslor utan tar kål på de flesta spindlar utan problem. Eller de flesta, alla. Jag ropar på honom, min torped kommer, klart, och jag kan pusta ut.

Därför blev det lite jobbigt för några veckor sedan när M inte var hemma utan bara jag och barnen. Och de hittade en spindel i badrummet. En stor och fet rackare. Usch. Jag ryser bara jag tänker på det.
Han hade satt sig till ro i A´s gamla potta som vi inte hade ställt undan än. (Den är långt borta nu, pottan, long gone)

Jag, som skulle vara fin och pedagogisk insåg att det inte fanns nån riddare att ropa på, detta fick jag fixa själv.

Jag sa till barnen att "Såhär ska man inte göra" samtidigt som jag tömde ut spindeln i handfatet. Jag tror han anade vad som var på gång, för han började sprattla och klättra som bara den, men jag hann före honom och satte på kranen på fullt ös. Samtidigt som jag återigen sa till barnen att "Såhär ska man egentligen inte göra."

Spindeln var väl under vattnet i säkert en minut, och jag menar, hur stora lungor kan de ha? Jag tänkte att nu är det lugnt och stängde av kranen.

Men nä, då ruskar han bara på sig lite och börjar klätta igen. Nu såg han lite mordisk ut, hämndlysten liksom. (Vem hade inte gjort det?)

Jag satte igång kranen igen, på max, helt desperat. Och phew, han sjönk ner. Hade vattnet igång tills han rann ner i det där hålet som finns i alla handfat. Det har säkert ett namn, men nu rann han ner där. Pust. Lät kranen vara igång en stund till och sedan stängde jag av. Samtidigt som jag sa till barnen att "Såhär ska man egentligen inte göra."

Två sekunder senare fylldes jag av fasa när jag ser att spindeljäveln är på väg UPP UR HÅLET med sina långa, äckliga och håriga ben. Jag kan ju inte skrika, hur bra vore det framför barnen (jag skulle ju vara lugn och pedagogisk) samtidigt som jag begår spindelmord? Nä, jag sätter på vattnet igen, snart måste ju hans lungor sprängas menar jag.

Nu lät jag vattnet rinna väääldigt länge. Tillräckligt länge för att min puls skulle återgå till ganska normal. Ganska.
Väntade, med fasa. Men denna gången kom han inte upp. Vad jag vet. Kanske satt han därinne och gömde sig lagom bara tills vi hade gått och sedan kröp han ut? Eller så var det en hon och nu har hon byggt ett bo inne i rören och ruvar på alla sina spindelägg och snart kommer alla spindelbarnen välla ut ur handfat och toa och ta ut sin gruvliga hämnd? Inte vet jag. Men jag tänder alla lampor när jag går på toa mitt i natten iallafall.

Och i fortsättningen ber jag M mosa dem, allihopa. Och är han inte hemma, ja, då får jag ställa något tungt på dem.

Men som jag sa till barnen "Såhär ska man egentligen inte göra."