Kärlek!

Jag och 6-åringen var väl inte helt överens hela eftermiddagen/kvällen idag. Men är man någonsin det?
Vi var sams när jag åkte och tränade vid 19.15-tiden. M höll på med nattningsbestyren.

Kom hem vid 20.30.
Pratade lite med M, frågade sedan hur det hade gått, om barnen somnat bra?

"Åh, gå upp och kolla. E var vaken innan och väntade på dig. Jag sa till honom att försöka sova."

Gick upp, in på hans rum och det såg ut som han låg och sov med ryggen mot dörren.
Gick fram till honom, och precis då vänder han sig om, klipper med sina trötta, trötta ögon och säjer
"Mamma, jag har väntat länge på dej..."

Jag lägger mig brevid och han somnar bums.

Mitt lilla lilla lilla hjärta...
Kärlek!